Barnen som ville rädda världen

En reportagebok om miljöengagemang

Berättelsen om Barnens Regnskog

Nioårige Roland Tiensuu hade ett naivt förslag: »Kan vi inte köpa en bit av regnskogen?«
Insamlingen som strax därefter startade på Fagerviksskolan i lilla Sorunda inspirerade elever och lärare över hela jorden, och Roland och hans klasskamrater träffade presidenter, hyllades av FN:s miljöchef och tilldelades världens finaste miljöpris.

Marcus Haraldsson gick på en av de över 4 000 svenska skolor som engagerade sig i Barnens Regnskog, och som tolvåring åkte han med sin mamma till naturreservatet som skapats i Costa Rica. Drygt trettio år senare återvänder han. Vad blev det egentligen av barnen och deras »för evigt« skyddade skog?

Han upptäcker en sagolik historia om hur skolelever, politiker och världsledande forskare fann varandra i ett syfte som var större än de själva. Tillsammans har de lagt grunden för en grön omställning som nu har blivit ett globalt föredöme – och rymmer konkreta lösningar på ödesfrågor som klimatkrisen och  artutrotningen.

Ur förordet av Christiana Figueres, 2010–2016 chef för FN:s klimatförhandlingar, som ledde till Parisavtalet:
»Vi känner till problemen och vi har hittat lösningarna. Vår generation är därför den enda med både kunskap och möjlighet att agera – före oss fanns inte kunskapen, efter oss kommer möjligheten inte att finnas. Det enda som saknas är övertygelse och beslutsamhet.

Därför är den sanna historien om hur små barn i Sverige och 43 andra länder bidragit till långsiktig förändring i ett litet men viktigt skogsområde i Costa Ricas berg så angelägen. Berättelsen visar att åtgärder är möjliga och kan göra skillnad.

Optimism är inte, som många tror, en naiv resa genom ett sagoland. Optimism är ett moraliskt val vi gör när vi ser att något är fel – och istället för att resignera bestämmer oss för att göra något åt det. Envis optimism lyfter oss och stärker vår tro på livet.

Det är vi vuxna i form av individer, företag, institutioner och nationer som har skapat den värld vi lever i. Om vi nu, likt dessa barn, vågar tro att förändring är möjlig kan vi också genomföra den. Det är vi skyldiga de generationer som kommer efter oss.«