Ett bokslut utan bett

Författaren Gunnar Wall har på sin blogg givit boken Den osannolika mördaren en granskande genomgång. Resultatet är en blandning av erkännsamma omdömen, relevanta invändningar, skenbart objektiv argumentering och talande tystnad. Granskningen styrs framförallt av Walls försvar av den egna teorin av hur mordet gick till, anser bokens författare Thomas Pettersson i ett svar på kritiken:

I början av september utkom min bok Den osannolika mördaren på Offside Press som författaren och journalisten Gunnar Wall nu har tagit sig an.

Han inleder med ett erkännsamt avsnitt om min research och att jag fyller i bilden av en person som på ett eller annat sätt varit på brottsplatsen och som varit, och är, omgiven av frågetecken. 

Låt mig göra detsamma: Gunnar Wall har tillfört mycket av kunskap, kritiskt tänkande och debatt om Palmemordet genom åren. Flera av hans böcker tillhör de standardverk om Palmemordet man måste läsa för att kunna greppa spelplanen – och som man gärna återvänder till.  Vi är många som är tacksamma för att Gunnar Wall funnits där som någon att fråga, bolla en tanke med eller bara stämma av ett infall när det behövts. 

Gunnar Walls sätt att granska boken är behagligt berättande, men försåtligt. I sina resonemang tar han ofta upp argument som står i strid med den ståndpunkt han själv driver. Dock fullföljer han inte de resonemangen, utan läsaren hamnar alltid tryggt i den ståndpunkt Gunnar Wall vill driva. I detta fallet att Skandiamannen är oskyldig. 

Det luriga är att han tar på sig rollen av objektiv berättare som väger olika argument för och emot Engströms skuld. Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning. 

I konkurrensen mellan Skandiamannen och konspirations-/mötesscenariot har Skandiamannen ett försteg. Han finns på brottsplatsen, hans signalement överensstämmer i det väsentliga med gärningsmannen, han ljuger om sina förehavanden med mera – kort sagt, han låter sig prövas om han är gärningsmannen eller ej. Den prövningen återstår för Walls konspirations-/mötesscenario, så länge vi inte har konkreta personer att befolka dramat med.  

Det är utifrån ett försvar av den egna teorin som Gunnar Wall läser min bok, och det är egentligen inget konstigt med det. Men, det förtjänar att påpekas.     

Jag ska bemöta de viktigaste delarna av hans kritik, så kortfattat det låter sig göras.

Om recensioner av boken

Gunnar Wall skriver att recensionerna varit ”fåtaliga och relativt försiktiga” Där håller jag inte med. Vi ska komma ihåg att böcker om Palmemordet ofta beskrivs som en ”dubiös genre”(se nedan) där man inte kan räkna med att bli recenserad på kultursidorna. Till dags dato har följande tidskrifter och tidningar recenserat:

Arbetarbladet: ”Den troliga sanningen är en samtidsthriller, bara alltför banal”

Borås Tidning: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

DAST Magazine: ”Den osannolika mördaren”

Länstidningen Östersund: Recension skriven, inte införd ännu. 

Nya Wermlands-Tidningen: ”Boken om Skandiamannen som sannolikt sköt Palme”

Upsala Nya Tidning: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Tidskriften Socialpolitik: ”Dags att betala ut belöningen?” 

Smålänningen: ”70-talisterna har ett osunt intresse för Palmemordet”  

Ystads Allehanda: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

Östgöta Correspondenten: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Östra Småland: ”Palmemordet – enklare än alla trodde”

Rubrikerna får väl tala för sig själva. Intresset för boken har varit stort, vilket förstås är roligt.

Om Skandiamannens privatliv 

Gunnar Wall anser att min granskning går så långt att den framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv, exemplifierat med det avsnitt där några poliser spekulerar om Skandiamannens sexuella funktion och läggning. 

Den här granskningen av privatlivet skulle naturligtvis Palmeutredarna ha gjort. I synnerhet som de länge jagade en ensam mördare, med stöd av gärningsmannaprofilen. Nu avbröts ju förundersökningen av Engström och därmed lämnades en rad angelägna frågor obesvarade.

Det är i ljuset av Engström som trolig/möjlig ensam gärningsman som det blir relevant och nödvändigt att försöka beskriva hans psykologiska profil och livshistoria. Detta har jag försökt berätta så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren. Stig Engström var en komplex människa, och som någon recensent skriver ”mer intressant som människa än som mördare”. För mig känns det omdömet som ett gott betyg för personteckningen.

Avsnittet om att han skulle vara hermafrodit är relevant för att det visar hur amatörmässigt Palmeutredarna hanterade de uppenbart felaktiga uppgifterna om honom. Uppgifterna användes under ett skede för att försöka hitta en förklaring till hans beteende efter mordet. På samma sätt misstänkliggjordes vittnet Lars Jeppsson.  Att de här resonemangen saknar grund har jag varit noga med att påpeka i boken.

Om Grandmannen 

Vem var mannen som sågs utanför Grand, i samband med att filmen Bröderna Mozart slutade? Det finns ett antal vittnen som sett en person som betett sig avvikande, dock med så olika signalement att vi har att göra med flera ”Grandmän”. 

I Gärningsmannaprofilen sätts likhetstecken mellan den person som de två biobesökarna Anneli Korhonen och Margareta Storhök såg och den person Mårten Palme iakttog vid möbelaffären. Det låter rimligt, det signalement de tre lämnar stämmer överens i väsentliga delar. Och det signalementet är slående likt Engström, vilket också Mårten Palme konstaterade i somras när han fick se bilder och även video på Engström. Det finns även fler vittnesmål från Grand vid 23-tiden som liknar Engström i beskrivningen. 

Gunnar Wall citerar Elving Gruvedal (kommissarie på tekniska roteln) som framhållit att Grandavsnittet präglats av att utredarna jagat överensstämmelse med Christer Pettersson. Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.

Om tidsfaktorer

Den första kritiska tidpunkten för Skandiamanen vidkommande är när han kommer tillbaka till Skandia efter att ha ätit middag på stan eller ”druckit middag” som väktaren Anna-Lisa Gahn uttryckte det i ett telefonsamtal med undertecknad redan 2008. 

När utredningsinspektör Per Häggström vidtalades av våldsrotelns Arne Irvell för att diskret utreda Skandiamannens aktiviteter i huset under mordkvällen talade han med Gahn. Till saken hör (fast Gunnar W utelämnar detta) att Häggström hade 17 år inom polisen, mestadels i olika utredande funktioner, han var alltså en van brottsutredare. 

Någon gång i maj ger Gahn uppgiften om att hon hade anlänt till Skandia vid 20.30-tiden. Engström kom tillbaka till Skandia någon gång vid 21-tiden, och som hon mindes det släppte hon in honom genom ytterdörren. Det är vid detta tillfälle Engström första gången nämner att han ska jobba över för att bli klar med ett jobb innan sin semester. Tidsuppgiften finns med i den PM som Per Häggström lämnade till våldsroteln i juni. Det är alltså Gahns första uppgift om tidpunkten för Engströms entré på Skandia efter middagsätandet/drickandet. 

I förhör med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni tidigarelägger hon sin ankomst till 20.10 eller 20.20, och knyter Engströms ankomst till att han kom strax efter att hon kommit till jobbet. 

I mitt samtal med Gahn tog vi upp de här två olika tidpunkterna för Engströms inpassering. För mig var detta viktigt, det fanns en iakttagelse av en walkietalkieförsedd person i Gamla Stan vid 20.30-tiden som liknade Engström. Då var jag inne på att Skandiamannen tillhörde en grupp som övervakat Palme.  Om Gahns uppgift om Skandiamannens tidiga inpassering var rätt kunde han inte gärna vara i Gamla Stan 20.30. 

Hennes uppgifter lugnade mig: hon hade lämnat fel tidsuppgifter i det senare förhöret med kriminalinspektör Skoglund. Den första uppgiften till Häggström var rätt, och hon ursäktade sig, på samma sätt som hon i polisprotokollen ursäktade sig för sitt dåliga minne, med att ”jag har lite svårt med tiderna”.

Den andra tidpunkten är Engströms utstämplingstid. Tiden är, enligt den kontroll personalmannen Roland Bergström gjorde dagen efter mordet, klockan 23.19. På Engströms begäran åkte Bergström in till Skandia för att kolla tidpunkten för utstämpling och fann att stämpeluret – vid en kontroll mot Fröken Ur – gått en minut för fort. 

Här för Gunnar Wall ett resonemang som jag har svårt att förstå och att ta på allvar. Han litar mer på de uppgifter som Engström lämnar än de som Roland Bergström – som varit på plats och läst av stämpeluret – lämnar i vetskapen att han själv eller Engström ska vidarebefordra informationen till polisen. Gunnar Wall tänker sig att Bergström helt enkelt misstagit sig: stämpeluret gick i i själva verket en minut efter. För att bevisa att så kan ha varit fallet tar han fram en analogi om hur svårt det kan vara att ställa om till sommar- eller vintertid!   

Roland Bergström var känd som Mr Noggrann på Skandia, närmast en petimeter. Tidssystemet var hans ansvarsområde. Från hans sida har det aldrig varit någon tvekan om Engströms utstämplingstid, varken i samtalen med Per Häggström, inspektör Skoglund eller de samtal jag haft med honom. 

Däremot är det svårt att beräkna den exakta tiden för utpasseringen. Dels för att vi inte vet hur Bergström rundade av felvisningen mot Fröken Ur, dels för att stämpeluret bara anger hela minuter (23.19,00 – 23.19,59). Det är också oklart hur länge han stannat till i receptionen efter att han dragit kortet i kortläsaren som var placerad innanför receptionen. 

Själv säger Engström att han gick direkt ut på gatan utan att prata med väktarna. I Engströms samtal med personalmannen Roland Bergström dagen efter mordet kommer de båda under samtalet fram till att han varit ute på gatan 23.20 ”men inte just så mycket mer”. Samma tidpunkt för utpasseringen, 23.20, dyker upp i Rapports inslag med Engström den 6 april 1986. 

Väktaren Henry Olofsson säger i juni att Engström stämplade ut och sedan pratade de båda ett par minuter. Väktaren Anette Kohut ger i sitt förhör inte några närmare upplysningar om hans utpassering. Utredningsinspektör Per Häggström ger i sitt samtal med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni 1986 Engström en halvminut att prata bort med väktarna, detta efter sina samtal med de väktare som tjänstgjorde mordkvällen i februari månad.   

Det finns en tredje tidpunkt som fäster Engström på tid och plats. Det är när han iakttar vittnet Lars Jeppsson vid det så kallar Kulturhuset i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan där Jeppsson kikar in mot brottsplatsen. I den positionen befinner sig Jeppsson ungefär vid 23.22,10. 

Det är en vittnesobservation Engström är ensam om dagen efter mordet. Tidpunkten och intervallen när Jeppsson är synlig från brottsplatsen går att bestämma hyfsat noga, däremot är det frågan om var Engström befinner sig när observationen görs. För mig är det längs mördarens flyktväg som Engström upptäckter Jeppsson, där sista möjligheten bjuds när mördaren på krönet av trapporna tar en sista koll bakåt ned mot Luntmakargatan efter eventuella förföljare.

Idag ger för övrigt Jeppsson själv uttryck för att det är mycket möjligt att det var Engström han såg springa förbi honom på Luntmakargatan, enligt en artikel i Expressen i augusti. 

Det finns dock andra positioner där Engström kan ha befunnit sig på när han upptäcker Jeppsson och jag återkommer till det längre fram i texten.  

Gunnar Wall tar upp några av de vanligaste frågorna om Skandiamannen: 

Borde inte brottsplattsvittnen ha reagerat för Skandiamannen när han visade upp sig i tidningar och TV? 

Det kan man tycka. Det jag fann när jag talade med en del av brottsplatsvittnena var att de undvek media en tid efter mordet. Andra vittnen gjorde det inte utan läste och tog del av media, och hur de reagerat vet vi ju faktiskt inte. Det enda vittne som direkt relaterar till att han sett Engström i media är Leif Ljungqvist i ett vittnesförhör i april. Han gör det å andra sidan på ett intressant sätt, han säger att han har egna teorier om Skandiamannen men att vittnesförhöret kanske inte är rätt plats att ta upp vad han funderat på. Förhörsledaren tar dock inte upp tråden, utan nöjer sig med konstaterandet att Ljungqvist inte sett Engström på plats. Vilket i sig är intressant, Ljungqvist är kvar en bra stund på plats och pratar med andra vittnen. Men någon Engström ser han inte. 

Sedan får man väl säga att det faktum att han uppträder i SVT med den (falska) historien om att han förväxlats med mördaren gör det svårt för eventuella brottsplatsvittnen att tro något annat än att han faktiskt talar sanning. SVT ger välkommen legitimitet åt hans uppgifter.

Har han förväxlats med mördaren är det ju inte konstigt att han liknar honom i klädsel och kroppsbyggnad. Ansiktet hade ju inget vittne sett, så där fanns inget att känna igen.

När det gäller Grandvittnena vet vi ännu mindre, vad de kan ha sett eller funderat över. Någon fråga om Engström har de aldrig fått – frånsett Mårten Palme som ju noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Engström.

Kan inte Engström ha varit på plats, i närheten av brottsplatsen, utan att något vittne har noterat honom? 

När det gäller brottsplatsen och de första minuterna där, så var det få människor på platsen. Första polisman på plats, kommissarie Gösta Söderström, räknar in 10–12 personer när han anländer. Detta på en begränsad yta, och det finns inga föremål att dölja sig bakom. När Engström ska plocka ut andra brottsplatsvittnen ur en fotosamling (15 bilder, merparten brottsplatsvittnen) har han stora besvär. Han klarar tre, varav han kan ha sett två som gärningsman. En tredje figurerade i media dagarna efter mordet, en fjärde person missar han helt.

Vi ska också komma ihåg att Engström har 20 minuter (frånvaron från Skandia) att redogöra för. Låt vara att han själv säger att han lämnade brottsplatsen när polisen spände upp rödvita plastband för att avgränsa brottsplatsen. Detta skedde någon gång 8–9 minuter efter skotten. Vad han sedan gör under de närmare tio minuter det dröjer innan han knackar på Skandias ytterdörr har han inget att säga om. 

Gösta Söderström såg ingen Engström, varken från bilen eller när han var ute på brottsplatsen. Inte heller Stefan Glantz, som var inkallad för en kontroll av om Engström varit framme vid den skjutne Palme. 

Det finns inget i det övriga förundersökningsmaterialet som talar för Engström varit på själva brottsplatsen efter skotten. Och då kan han heller inte ha gjort observationen av Jeppsson från en position strax intill den skjutne statsministern.   

Däremot går det inte att utesluta att han befunnit sig på andra sidan Sveavägen eller på Skandiahusets nordöstra baksida, vid garagenedfarten alldeles intill Adolf Fredriks kyrkogata. Om han stått i den sistnämnda positionen har han också haft Jeppsson i synfältet under ett längre tidsintervall. 

På Sveavägens västra trottoar finns en sektor där han kan ha iakttagit Jeppsson efter mordet, mot Kulturhusets fasad. Då är tiden Jeppsson går att observera kortare, kanske tiotalet sekunder. 

Inga uppgifter i förundersökningsmaterialet talar dock för att Engström befunnit sig på någon av dessa platser. Vittnet Lars Jeppsson blir tillfrågad om han ser någon mer person på Tunnelgatan, Luntmakargatan eller utanför restaurang Bohemia, men han har inte sett något eller någon.   

Att Engström ljuger, kan det inte bero på att han vill göra sig lite bättre än vad han var, att han ville stå i centrum för uppmärksamheten? Och om han nu ljög medvetet, skulle han inte gjort det på ett bättre sätt?    

Engströms lögner vad gäller tider, vad han gjort på kvällen och på brottsplatsen är verkligen är inte svåra att avslöja. Dock får man komma ihåg att de inte är resultatet av en plan han gjort upp på förhand, utan konstruerade i stunden och med den kunskap han har för tillfället. Han är inte någon utstuderad och duktig lögnare, den förmågan har han inte övat upp. 

I den situation han har hamnat har Engström inget val. Han drar en förväxlingsstrategi som han håller fast vid och utvecklar, så att den så småningom täcker hela förloppet från det att han kliver utanför dörrarna till Skandia till skotten faller och en stund efteråt. Att han skulle ljuga för att få stå i rampljuset är inget som går ihop med hans livshistoria i övrigt. Tvärtom, han ses som en trovärdig person och med diverse förtroendeuppdrag inom Skandia och politiken hemma i Täby. 

Att ljuga om sin roll på brottsplatsen, om han är oskyldig, innebär en stor social risk för honom. Om han avslöjas som en bluff kommer han att tappa ansiktet och det sociala anseende som var så avgörande i hans kretsar. Det hade varit oerhört skamfyllt att bli avslöjad som en bluffmakare. Att ljuga för att dölja ett brott är däremot rationellt och det enda han kan göra för att klara sig undan.

I hans livshistoria finns ett mönster när det gäller lögner, anser jag. När han avslöjas som lögnare, oavsett om det gäller ballongen som påstås skada skorstenen på villan, förnekandet av sitt alkoholmissbruk eller något annat är det för att komma undan ett eget ansvar för sin situation.  

Några felaktigheter från Gunnar Wall vad gäller brottsplatsutredningen: 

Det har inte företagits någon utredning där vittnesuppgifter från brottsplatsen ställts mot varandra, med syftet att det ska dyka upp en person som inte är identifierad.

Här citerar Gunnar Wall tidigare spaningsledaren Stig Edqvist, som talar om att en sådan utredning borde ha skett i början av spaningsarbetet. Det är rätt, men en sådan utredning genomfördes verkligen under ledning av kommissarie Jerker Söderblom tiden 1987–1988. Resultatet presenterades för dåvarande biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i maj 1988. 

Söderblom undersökte Sveavägen från Kungsgatan till Tegnérgatan minuterna före och efter mordet. Han ställde vittnesuppgifterna om både personer och fordon mot varandra: vem hade sett vem? Hade någon person blivit över? Just i området kring själva brottsplatsen handlade det om ett fåtal personer att kontrollera, konstaterade Krusell, som framhöll Söderbloms utredning som ett skolexempel på hur en mordutredning ska bedrivas. Med reservationen att utredningen naturligtvis inte kunde vara 100 procent heltäckande. 

I Söderbloms utredning lyser Engström med sin  frånvaro, varken Söderblom eller Krusell kunde minnas att det fanns några uppgifter om Skandiamannen i materialet. Söderbloms utredning hör till det material som fortfarande omfattas av förundersökningssekretess.

Vittnet Nicola Fauzzi har gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders Björkman han såg gå bakom makarna Palme norr om Skandias entré.

Ovanstående är ett påstående utan grund. Nicola Fauzzi visste inte ens vem Anders Björkman var när jag talade med honom för några år sedan. Än mindre har han pekat ut honom i någon form av konfrontation. 

Den person som följde efter makarna Palme strax före mordet är förstås oerhört viktig. Vem var det då? 

– Ja, det har ju aldrig blivit klarlagt, svarade utredaren Jan Länninge på en direkt fråga 2012. Han klockade olika tider på brottsplatsen och förhörde även Fauzzi, så han var väl insatt i omständigheterna. 

Personen ifråga har ansetts vara Anders Björkman, trots att hans egna uppgifter och Fauzzis signalementsuppgifter går helt stick i stäv med att Björkman skulle vara den person som går snett bakom makarna Palme. 

Det enda som knyter ihop Björkman med personen Fauzzi mötte är färgen på Björkmans jacka. Det är nämligen färgen på jackan som gör att Fauzzi kopplar ihop mannen han ser i Dekorimaporten med den person han såg vandra bakom makarna Palme. 

Fauzzis vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Engström för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Björkman till att vara den ”säkerhetsvakt” Fauzzi först trodde sig möta. När Fauzzi kom närmare såg att han personen var för gammal för att vara säkerhetsvakt (äldre än förhörsledarens 44 år). 

Om det är Engström som Fauzzi mötte bör han ha varit ute på Sveavägen något tidigare än 23.20. Tidpunkterna i polisens rekonstruktioner är dock ungefärliga så här finns lite marginaler åt båda håll och detsamma gäller Engströms sorti ur Skandiahuset.    

Om walkie-talkiemän

En del av kritiken mot boken rör den summariska behandlingen av walkie-talkiemän, som Gunnar Wall härleder från min uppfattning om Engström som ensam gärningsman. 

Det är dock på plats med ett klarläggande, då Gunnar Wall enbart tar upp Engström ur aspekten ensam gärningsman. I boken finns ett tredje scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen.  Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet. 

Det jag har svårt att tänka mig är en professionell grupp, organiserad med avsikt att mörda Palme, där Engström varit en utsedd till hitman. 

Frånvaron av walkie-talkiemän i boken är nog omvänt proportionell mot det arbete jag lagt ned på att försöka hitta personer som rört sig ute på staden under mordkvällen. Flera olika grupper har jag försökt forcera men har aldrig fått fram något konkret. Inte heller har jag kunnat knyta några enskilda personer till att ha agerat tillsammans med Engström under kvällen. 

Förmodligen rörde sig dock flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen. Vad det gäller Barbrogruppen finns det konkreta uppgifter att medlemmar befann sig på stan under mordkvällen. Att de varit aktiva en fredag kväll under en lönehelg stämmer väl överens med vad vi vet om hur den gruppen brukade agera. 

Här tyckte jag att det mest intressanta var vad gruppens medlemmar kunnat se av själva händelseförloppet på Sveavägen, snarare än att de varit inblandade i mordet. Problemet var, och är, att inga walkie-talkiemän kunnat knytas till delaktighet i mordet. 

Om gärningsmannaprofilen

I boken ägnas en del utrymme åt den svenska gärningsmannaprofilen, men framförallt åt amerikanen och numera pensionerade statsvetarprofessorn J.W. Clarke som forskat om politiska mord i USA och även fungerat som konsult åt FBI och Secret Service. 

Han anlitades av Granskningskommission för att ge en second opinion om den svenska  gärningsmannaprofilen. Han höll med om mycket, men gjorde också viktiga invändningar. Han såg exempelvis inte gärningsmannen som impulsiv och okontrollerad, snarare grubblande och överkontrollerad, och menade att mordet var hans första och sista våldsbrott. Han såg också, i motsats till de svenska profilerarna, att ett politiskt motiv var troligt. Professor Clarke intresserade sig mycket för Skandiamannen och framhåller i boken att Skandiamannens psykologiska profil och livshistoria stämde väl överens med resultaten av hans egen forskning.

Om jag lutat mig hårt mot något så är det snarare Clarkes forskning än den svenska gärningsmannaprofilen när det gäller Engströms livshistoria och psykologiska profil. Trots att Gunnar Wall ägnar gärningsmannaprofilen mycket utrymme, nämner han faktiskt inte Clarke och den roll han spelar i boken överhuvudtaget. 

Om den talande tystnaden

När man som Wall gör en grundlig läsning av ett material kan man lära sig av vad han väljer att inte kommentera. En del av vad han valt att utelämna har jag redan berört, men låt mig ta upp ytterligare två saker: 

1. Våldsrotelns spaningschef Arne Irvells tro på Engström som trolig/möjlig gärningsman.

För Arne Irvell var det självklart att Engström skulle utredas, och den intervju han gav i Expressen i maj 1986 andades väl motiverad optimism. Per Häggström hade serverat de tidigare kollegorna på våldsroteln en bra matsäck. I normala fall hade Wall lyft fram detta som ytterligare ett bevis på systemfelet i Palmeutredningen. Den minst lämpade Holmér fattade de avgörande besluten i stället för de rutinerade utredarna. Så icke här.

2. Håkans Ströms undermåliga utredning av Engström 

När Palmeutredarna väl släppte materialet som låg till grund för Engströms avförande visade det sig vara undermåligt och provocerande svagt. Att detta, tillsammans med korridorsnacket om Engström, låg till grund för avförandet var alldeles på tok. 

Under en följd av år låg det här som ett lock på utredningen. ”Vi vet saker om Engström”, som Ölvebro uttryckte det. Många år senare backade Stig Edqvist från en utlovad intervju med mig när han fick se frågorna som rörde detta. Även för dagens utredare var uppenbarligen den svaga utredningen en nymornad upptäckt. Att kunna spola bort den proppen i utredningen var avgörande för fortsättningen. För en prisbelönt och erkänt duktig grävande journalist som Gunnar Wall hade väl detta varit på sin plats att kommentera, kan man tycka.   

Till slut …

Gunnar Wall blåser inte några fanfarer för att Palmeutredarna tagit upp den avbrutna förundersökningen mot Engström. Han skulle bli ”mycket överraskad” om det kom fram bevisning av den styrkan att Skandiamannen kan konstateras vara mördaren. För undertecknad är det tvärtom: målet med min research har en längre tid varit att få Palmeutredarna att starta förundersökningen mot Engström igen. Beskedet förra hösten om att utredningen återupptagits var därför en oerhörd lättnad. Och att jag aktivt bidragit till det är jag förstås riktigt nöjd med. 

Det är också en form av upprättelse för Sven Anér som lade ner mycket engagemang på Engström. Hösten 1989 träffade han och Gunnar Wall en ansträngt artig Stig Engström över en kopp te i Skandiahuset. Sven Aner gick från mötet uppfylld av alla frågetecken runt Engström. Han sände brev till bland andra Rikspolischefen och Riksåklagaren, och avslutade de ytterst informativa breven med den kärnfulla uppmaningen ”Hör Stig E!”. 

Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Engström och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Engström inte kan vara gärningsmannen.  

I den positionen hamnar han farligt nära de Palmeutredare som, hellre än att göra sig besväret med att utreda Engström, viftade bort honom som ”mytoman” eller ”hermafrodit”. 

Nu får vi vänta på Palmegruppens resultat av utredningen av Engström.  Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att Engström inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det.

Då har i alla fall det största frågetecknet i Palmeutredningen rätats ut. Och det räcker faktiskt för mig.  

Thomas Pettersson